Worrying kind...

Igår hade Emma hem klasskompisar. Vi såg film tillsammans. Pingpongkingen, den var mysig. Seg vardagshumor med massor av charm.

En av Emmas kompisar ringde och ville ha hjälp med något. Vi uppfattade alla det som bära-tunga-saker-hjälp ungefär, men när hon kom dit så visade det sig att det var allt annat än flytta-tunga-saker-hjälp som behövdes, det var blod överallt och kompisen hade fått en yxa i bakhuvudet, ja den vassa delen, men ambulanspersonalen övertygade henne, när de kom dit, att han bara skulle behöva sys.

Är det dags att bli mörkrädd?

Nåja - Nu råkar det vara så att vi just läst om det här i den kogntivia kursen, att när något hemskt händer så ökar vår mentala sannolikhet att något liknande kommer att inträffa. Så jag sitter här nu i ljuset av höstsolen och ska snart vandra in till stan med Cessi. Det kommer bli en bra dag. Det har jag på känn. kram!