End credits...

Det är något särskillt med avslut. Hela livet består av dem, men samtidigt är det lika sorgligt varje gång. När en favoritserie slutar, när bekantskaper dör och rinner ut i sanden, när eftertexterna på den där favoritfilmen ruller ner för dina näthinnor och kvar står du i dina känslor. Kanske är du uppslukad av tragiken som avslutet lämnade dig med, eller frågor som du inte fick svar på. Kanske så är du uppfylld av hopp, insett något du vill göra eller uppleva, men oftast är det samma fördömda sak varje gång.

Tomhet.

Snart utan vidare eftertanke låter du något annat uppfylla dina tankar. Glöm inte att minnas...